Prison me up

Låter jag ensam? Jag känner mig ensam. Men på samma gång så känner jag att jag klarar mig. Vissa dagar så önskar jag att alla var här, medan andra dagar så bryr jag mig inte speciellt mycket. Det tråkiga med mitt liv här uppe är att jag inte lyckades få någon vän från klassen men jag är glad över att jag har lärt känna Vivi och de andra. Det skulle vara kul att gå till skolan och bara ha någon att sitta bredvid och kanske senare plugga tillsammans. Men palla bry sig nu. Alla har redan sina grupper och jag passar väl inte in. Kanske för blyg eller konstig eller otrevlig eller... ska bara satsa på plugget och hoppas på att inte bli galen som någon påstod. Galen av att jag är ganska instängd i min egen lägenhet.

Skulle lätt klara av fängelset. Jag lämnar aldrig lägenheten förrän jag måste. Det vill säga till skolan eller när jag börja småsvälta. När maten är slut och jag lever på lite rester. Haha, sjukt. Så länge jag har mat, säng och toalett så klarar jag mig. I allafall i svenska fängelset och inte asiens. Eller den bild jag har av svenska fängelset. Kanske inte är så ''lyxigt'' som jag tror. Man behöver väl inte laga maten själv. Och inte heller diska. Finns det inte personal för sånt? Det är ju nice.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0